Att möta människor i kris

När livet ställts på sin spets och när inget någonsin blir som det alltid varit gäller det ändå att kunna leva med det inträffade. Tiden läker alla sår sägs det, men då måste det också få ta den tid det tar. För vissa kan gå vidare, andra behöver mer tid. Alla gör det på sitt sätt. Inget är rätt och inget är fel – det bara är så.

Det bästa sättet för att kunna bearbeta en svår upplevelse är att prata, prata och åter prata om det som hänt. Förklaringen är enkel. Våra två hjärnhalvor arbetar inte ihop i en krissituation. Istället är det som om vi har en tjock vägg emellan de två hjärnhalvorna och till att börja med kan det som har hänt bara ta plats i höger hjärnhalva.

Per Sandberg arbetar som leg. psykolog på Folksam Hälsa AB Kris och Traumacentrum på Danderyds sjukhus. Hans telefon på kontoret ringer i ett. Professionell hjälp och stöd är ett måste i den svåra stund som så många hamnat i. Men de som i ett akut skeende kan göra störst nytta för de hemvändande är de nära och kära.

Att prata är en av de viktigaste nycklarna för att kunna bearbeta och ta in det som hänt. För det är genom att prata som man bildar en bro över till vänster hjärnhalva.

Struktur inuti
Den halvan som har ansvar för språket och orden. Och det är när dessa två får chans att mötas som man får en struktur som kan hjälpa en att gå vidare.

”Det är när man sätter ord på känslorna som man tvingas känna efter hur man verkligen mår och samtidigt som man sätter ord på det som hänt får man en struktur inom sig och kan sortera in det” säger Per.

Förutom att ge den drabbade möjlighet att prata och känna sig lyssnad till är det också viktigt med kroppskontakt.

– En hand på en axel kan göra underverk. Många gånger kan man tänka på hur man skulle behandla ett barn som blivit utsatt. De behöver närhet. Det är vanligt att de som blivit drabbade känner sig tomma och behöver fyllas på med mat och dryck. Det kan tyckas lite fånigt, men det är det inte. Det är helt normalt.

Normal reaktion på onormal händelse
Många tänker sig att en reaktion kommer från en speciell händelse, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Per talar om att man måste vara medveten om att varje reaktion är baserad på den drabbades alla tidigare erfarenheter.

– Om man förstår det kan man vara till stor hjälp, slår Per fast och tillägger att det mycket väl kan vara den som ser ut att ta det lugnast som är den som reagerar starkast.

Ungefär 20 procent av dem som upplevt svåra hot mot sitt liv får långvariga efterreaktioner av allvarlig art.

– De övriga 80 procenten reagerar i olika grad och med skilda symptom, men ofta lyckas de komma över det som hänt med hjälp av sin familj eller sina vänner.

Till Per kommer de som inte kommer ur sin kris, de som inte klarar av att bearbeta det som hänt och införliva den i vardagen. Han betonar att det är normalt att reagera på en onormal händelse och att det blir sjukt först när symptomen blir kvar en längre tid.

Symptom som att man återupplever händelsen om och om igen, att man blir överspänd (vilket i sin tur ofta innebär att man t.ex. känner ångest, får koncentrationssvårigheter, irritabilitet, ökad vaksamhet, lättskrämdhet, hjärtklappning och svettningar) och att man undviker tankar och känslor som påminner om händelsen kan leda till depression och kroppsliga besvär.

Var en medmänniska
– Jag tror att många kanske känner att de mår förhållandevis bra när de kommer hem. Men mitt råd är att de bör vara uppmärksamma på att om de inom en vecka upptäcker att de inte kan sova, drömmer mardrömmar och återupplever händelsen är det viktigt att de ta kontakt för att snabbt få professionell hjälp.

För den som möter en människa som varit utsatt för ett trauma är det viktigaste man kan göra att vara medmänniska och inte döma den drabbades reaktioner.

– De känslor man har, de har man, de kan man inte behärska. Men det gäller att komma ihåg att inget sätt att reagera är rätt eller fel, säger han.

Bara genom att ge den drabbade bekräftelse på att de reagerar normalt när de reagerar hjälper man dem att komma igång och bearbeta det som hänt. Pers uppmaning till den som möter en person som varit utsatt för en traumatisk upplevelse: ta dig tid, lyssna och ställ frågor.

– De som blivit drabbade måste få möjlighet att dela med sig av sina tankar och känslor.

Chanserna att förstå och ta hand om det som hänt ökar om man vågar och orkar ta tag i det.

Faktainsamling
Låt den drabbade berätta om sin upplevelse. Gå igenom fakta, vad som hände – sekund för sekund.

Lyssna utan att döma.
Det är viktigt att den drabbade känner sig lyssnad till – utan att bli bedömd eller dömd.

Visa empati/kroppskontakt.
Den drabbade behöver känna sig sedd, se till att ha kroppskontakt – en hand på en axel kan göra underverk. Skapa kroppskontakt, lägga armarna runt den drabbade, titta dem in i ögonen och fråga hur de mår.

Sällskap är A och O.
Se till att den drabbade har sällskap av någon anhörig eller vän.

Följ upp.
Ha kontakt. Att bli uppringd dagen efter och tillfrågad om hur man mår och att få möjlighet att prata igenom händelsen på nytt kan betyda oerhört mycket för den drabbade.

Text: Catherina Ronsten

Artikeln är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 3 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se