Nyckeln till konflikthantering

Tålamod – det ligger inte för honom. Lennart Lindén vill att saker och ting skall gå undan och gärna nämnas vid sitt rätta namn. Av den anledningen kan man ana att uppdraget att medla mellan två parter som sedan flera hundra år legat i strid med varandra var dödsdömt redan från början. Lennarts företrädare, en hög finsk officer, hade efter bara några få möten skällt ut de två parterna och ”kastat in handduken”.

Platsen är Sinai öknen och det är drygt sex månader efter att Jom Kippur-kriget avslutats 1973. Varje tisdag möttes de, tidigt på morgonen innan det hade hunnit bli för varmt. De två länderna, Israel och Egypten hade i uppdrag att komma överens om hur de skulle städa upp efter kriget, hur de skulle göra med vägspärrar, sårade och dödade flyktingar och hur tre miljoner minor skulle röjas upp.

Uppdrag
Ett ganska tydlig uppdrag och man kan kanske tänka sig att det bara handlar om att dela upp vad som skall göras och sen gå till handling. Kan det tyckas… men så var det alltså inte.

– Jag blev tillfrågad av FN att medla mellan de två parterna och jag såg det som en intressant utmaning, säger Lennart och tillägger snabbt att förutsättningen för att lyckas med uppdraget egentligen var detsamma som noll.
– Båda parterna har ju slutat lyssna på varandra för flera 100 år sedan. Deras relation är som ett gammalt äktenskap, det är fullt av ’redan färdigt lyssnande’, säger Lennart och bränner av några svordomar.

Skylla på
I samtalen där i Sinaiöknen var de inte överens om ”vem som började” och vem som bombade vem. Dessutom använde de väldigt gärna argument från bibeln och vad Gud hade sagt.

– För mig som icketroende var det svårt att lyssna till det, jag var ivrig och ville att vi skulle komma igång – vi hade så mycket som vi behövde ta tag i.

Redan första mötet ifrågasatte officerarna med skärpa vem Lennart, var kom han ifrån, vilken religion han tillhörde och vad visste han om dem? Lennart tog det med ro, han hade varit med förut. Lennart har i hela sitt liv arbetat med konflikter i de mest skilda miljöer.

– Ryktet gick att det var bortkastad tid. Vi hade åtta punkter som skulle betas av på varje möte och visserligen kom de på våra möten, men det gick inte att få dem att prata med varandra.

Lennart berättar att fem – sex möten gick i samma anda. När den ena parten pratade lyssnade de andra inte och tvärtom. Och när de pratade så skällde de bara på varandra.

Hemlängtan
Tiden gick. Lennart berättar om en tung dag då han kände sig lite extra trött och sliten och hade en dov hemlängtan i bröstet. Ännu ett möte väntade och han visste på förhand hur det skulle sluta.

Det var nu som ödet grep in. Den färja som skulle ta de fyra egyptiska officerarna över Zueskanalen var den här dagen kraftigt försenad och det gick ju inte att släppa in de israeliska officerarna i förhandlingstältet innan den egyptiska delegationen hade kommit.

– Om vi hade gjort det hade egyptierna vägrat att gå in när de kom, så det var inte möjligt. Dessutom hade israelerna klimatanläggningar i sina bilar så de fick allt sitta kvar och vänta.

Ett fotografi
En dryg timma gick. Lennart och hans svenska stab, en militärpräst, en ingenjörsofficer och en militärläkare satt och väntade inne i tältet. Plötsligt tog prästen upp ett fotografi ur sin plånbok och la upp det på bordet.

”Prästen började berätta om sin fru och sina barn och efter bara en liten stund låg det flera bilder på bordet. Vi pratade om våra familjer och barnen, om hemlängtan och om hur det var att vara så långt hemifrån. Om hur gärna vi hade varit därhemma och tillsammans med de vi älskade. Om hur betydelsefulla de var för oss och hur stolta vi var över dem. Stämningen blev plötsligt lättare.”

– Ja, säger Lennart och skrattar till och man kan riktigt ana att han känner på känslan som plötsligt infann sig mellan de väntande männen som fingrade på bilderna med familjerna och så säger han att det lätt blir så när hårda militärer män längtar hem.

Alla bilder på bordet
När sen egyptierna kom släpptes även israelerna in i tältet. Kvar på bordet låg bilderna på de fyra svenska männens familjer. Officerarna som kom in i tältet såg såklart bilderna på bordet. De lyfte nyfiket upp dem och frågade vem det var på bilderna?

– Prästen berättade om sin familj, jag berättade om min fru Ylva och vår son Patrik som bara var 9 år och så fortsatte det. Inom loppet av 10 minuter hade vi många bilder uppe på bordet. Israelerna och egyptierna hade också bilder i sina plånböcker och vi jämförde bilderna och pratade ivrigt om våra fruar, barn och familjer. Plötsligt hade vi funnit den perfekta ’icebreakern’.

Bruten is
En egyptisk officer hade tre vackra döttrar och en israelisk officer kommenterade det med att han måste vara stolt över att ha tre så vackra döttrar. Det visade sig vara den egyptiska officerens tre fruar. Stämningen i rummet var helt förändrad från tidigare möten. De skämtade med varandra. Isen var bruten.

– Nu var det ett gäng familjefäder som satt runt bordet och från det att vi satte oss ned tog det bara 30 minuter innan vi hade kommit överens om vem som skulle ta hand om vad.

Överenskommelser
Alla var glada och alla ansåg att de hade vunnit i förhandlingen. Men hur kunde det då komma sig att ett helt stängt läge plötsligt öppnar upp och att lösningen ligger fanns 30 minuter bort?

– Jag tror att skillnaden var att vi med hjälp av bilderna och samtalet kring våra familjer fick tag i familjefäderna inom oss. Under de möten som vi hade haft tidigare hade det kommit in några stoppiga, höga officerare med grader och medaljer som var vana vid status och makt. Nu var det plötsligt åtta män som tillsammans skulle och ville skapa en bra framtid till sina barn.

Nyckeln
Lennart berättar ivrigt om den stämning som bilderna och samtalet hade fört med sig.

– Vi hade lyckats skapa en tillit i gruppen och det hade ingen annan lyckats med. Nu kunde vi lösa de konflikter som de två parterna hade bråkat om i flera månader. Vem som skulle ta hand om vägspärrarna, vem som skulle se till att beduinerna fick komma tillbaka till sina hem och att de hade tillgång till sjukvård vatten och mat.

Vad som egentligen hände, säger Lennart, det är nyckeln i all konflikthantering.

– Vi fick tag i människan inom oss. Plötsligt var det inte en egyptisk eller israelisk officier eller vems religion som gjort vad. Nu var vi där i tältet som pappor och pappor som vill göra det bra för våra barn. Som i alla möten handlar det om att ha lite empati och förståelse även för den andre. Och i vårt fall var det viktigt att inte bara se rubriken ”general” eller ”religiös tillhörighet” eller ”symbol” eller en massa gradbetäckningar utan även förstå att bakom allt det där finns det en människa med rädslor, behov av kärlek och uppmärksamhet.
HEMSIDA: www.ugil.se
Text: Catherina Ronsten

Fakta
Oktoberkriget, yom kippur-kriget, jom kippur-kriget, det arabisk–israeliska kriget 1973. År 1972 beslöt Egyptens president Sadat, för att bryta dödläget i Israel–Palestina-frågan, att anfalla Israel. I juni 1973 nåddes en överenskommelse med Syrien om ett samordnat anfall och i september försonades Egyptens och Syriens ledare med kung Hussein av Jordanien.

Lennart har arbetat som infanteriofficer i många år, men även som ledarskapssutvecklare inom marinen. Numera bor Lennart i Halmstad och arbetar, i sitt företag Ugil konsult AB, med teambuilding och arbetslagsutveckling inom det svenska näringslivet. Företagsnamnet Ugil betyder ”Utveckling av Grupp, Individ och Ledare”. Ugil har utvecklat metoder för att genomlysa såväl hela organisationen som en akut konfliktsituation.

Artikeln är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 2 2014.
Läs mer på www.2act.se