Ledare – Kramas mer!
Jag blir så lycklig när jag tar del av engagerade människor som gör och tror på något, som visar vad de vill och hur saker kan göras på ett annat sätt än så-har-vi-alltid-gjort. I det här numret ger vi dig möjlighet att träffa en rad olika inspirerande människor och livsöden. Ta del av livserfarenheter från Monica, Mats, Emma, Per, Lill-Babs, Inge och Annika och många fler. Lärorikt och spännande! Den kända föreläsaren Kay Pollack berättar om hur han i varje stund aktivt väljer lyckan i sitt liv. Han är ganska tuff och säger att ansvaret är helt och hållet ditt eget. Vilken lycka, vilken möjligheter, tänker jag och vill praktisera hans budskap direkt! En som tog ansvar för sitt liv och sin lycka i en tid där det egentligen inte stod så många möjligheter till buds var fantastiska Selma Lagerlöf. Mer om Selmas liv, de beslut och de betydelsefulla möten som skrev hennes liv hittar du på sidan 28. Dessutom professor Annica Dahlström om manligt och kvinligt tänkande och varför vi är som vi är. Det och mycket mer därtill.
När vi för många år sen flyttade från en stad till en annan hamnade vi i ett bostadsrättshus i stadens centrum. Där det bodde en gammal man som var fylld av hat mot alla som också gick i ’hans’ trappuppgång, sov under ’hans’ tak, tvättade i ’hans’ tvättmaskin – och inte minst borrade i ’hans’ väggar. Vad vi än gjorde stod han där, fylld av misstro och hat. Strax efter nio en kväll stod min sambo och jag och vek tvätt nere i tvättstugan. Vi pratade säkert om dagen som gått eller något annat. Ett lugnt vika-tvätt-samtal. Inga maskiner var igång, allt var lugnt och stilla – tills mannen fylld av hat slet upp dörren och skrek att tvättstugan … den fick man bara använda till kl. 21.00. Prick!
Efter flera månader i samma trappuppgång tillsammans med den gamle mannen som var fylld av hat följde jag en impuls så stark att den inte gick att stoppa. Jag gick bestämt fram till honom. Några snabba steg och jag var nära. Jag sa att jag förstod att han behövde mycket kärlek och gav honom en kram. Ja, vad skall jag säga… glad blev han inte;-) Inte särskilt förvånande visserligen.
Nåja, mitt varma kärleksfulla tilltag fick direkt konsekvenser. Den gamle mannen, och nu även hans ålderstigna hustru, satte bestämt och tydligt näsan i vädret så snart vi möttes i trappuppgången. Ett enkelt ’Hej’, det hade de inte råd med. Några fler kramar av mig fickmin dystra granne inte. Men jag tror att den kram jag gav honom den sommarkvällen värmde och gjorde nytta. Det tror jag. Så här min uppmaning till dig, om och när du möter de som bär på hatet – krama dem mer!
Ge dem värme. De saknar det!
Artikeln är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 3 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se
