Är du en ängel?

En kväll för några år sen när jag kom till jobbet var avdelningen ganska stökig. Vi hade fått in några akuta patienter och nattsköterskorna sprang fram och tillbaka med medicinmuggar eller sprutor i händerna. Det var ingen nyhet utan egentligen en alldeles vanlig kväll på en medicinavdelning.

Plötsligt hörde jag en svag röst som upprepade gånger frågade: ”Var är jag? Det är inte mitt hem.”

Personalen svarade hastigt: ”Du är på sjukhus” och skyndade sig sedan iväg till någon annan patient. Den gamla damen var mycket orolig och upprepade hela tiden frågan: ”Var är jag?”

Orolig
Jag fick i min rapport veta att den gamla damen var blind och att hon kommit in på grund av att hon hade hjärtbesvär. Sedan sa nattsköterskorna att kvinnan verkade vara dement, var väldigt förvirrad och ville varken äta eller dricka någonting. Jag och en undersköterska tog över avdelningen och kvällspersonalen gick hem, men den gamla damen var fortfarande orolig och upprepade sin fråga. Jag gick runt och tittade till alla patienter och kom sen åter till den gamla damen och försökte berätta var hon var och varför hon hade kommit till oss. Hon verkade ganska nöjd och lugnade sig en liten stund, men började sedan återigen fråga igen och den här gången ännu mer oroligt.

Jag bad min kollega att hålla ett öga på avdelningen och tog en kopp kaffe och en smörgås och gick in i rummet och satte mig bredvid den gamla damen och höll henne i handen. Med lugn röst började jag berätta om hennes tillstånd och om vårt sjukhus. Jag fortsatte berätta om mig själv, om avdelningen, om salen som hon låg på och lite kort om de andra patienterna som fanns i rummet och eftersom hon inte kunde se förklarade jag även var olika ljud från olika apparater kom ifrån.

Hon kramade min hand
Den gamla damen lugnade sig och berättade om sig själv och verkade hur klar som helst. Hon åt sin smörgås och drack sitt kaffe och verkade nu mycket lugn. Jag lade ringklockan i hennes hand och sa att jag skulle gå och titta till de andra patienterna och hon fick ringa när hon behövde mig. Efter en halvtimme ringde hon. När jag gick in, tog hennes hand och frågade vad hon ville, kramade hon min hand och lade den på sitt hjärta och frågade: ”Är du ängeln?” och dog med ett leende på läpparna. Jag har jobbat ganska länge som sjuksköterska och har skött massor av patienter och aldrig betraktat mig som märkvärdig, men i den stunden och hos den gamla damen kände jag mig som en ängel. Händelsen lärde mig att det behövs så lite för att åstadkomma så mycket.

Mer än tidigare tänker jag numera på små saker som inte verkar ha någon betydelse för behandlingen, men som ofta kan vara av stor betydelse och ibland livsviktig för patienterna. Numera skäms jag inte när jag sitter hos patienten och surrar en kvart om hans hund eller katt i stället för att städa medicinrummet.
Text: Shahandeh Seyfizadeh

Berättelsen är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 1 2013.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *