När jag köpte en valp
Jag har alltid varit engagerad. Det började med mitt arbete inom vården under 1980- talet och efter att jag utbildade mig till sjuksköterska med examen 1987. Då blev jag ganska snart fackligt aktiv i SHSTF, nuvarande Vårdförbundet.
Det sjukhus jag arbetade på, Sala lasarett, var ett litet sjukhus med åtta vårdavdelningar, operation, akutmottagning och lite annat. Jag minns att man snabbt lärde känna de som arbetade där. Det gick även att få bra kontakt med patienterna och ”stamkunderna” hade vi riktigt bra koll på.
Politikerna lyssnade inte
Under slutet av 1980-talet började centraliseringen av vissa delar av vården. Verksamheten skulle flytta till Västerås och personal skulle bort. Vi skapade en opinion och stred för vårt lasarett men politikerna lyssnade inte på våra argument. Verksamhet efter verksamhet plockades bort. Gång på gång togs konsulter in och centralisering var deras ledstjärna. Efter den tredje stora utredningen 2003 togs det slutgiltiga beslutet om att ta bort lasarettet som akutsjukhus och förändra det till ett närsjukhus med en vårdavdelning och några mottagningar. Då fick jag nog. Jag bytte arbetsplats till i ett grannlandsting, och bestämde mig för att inte engagera mig utan bara sköta mitt jobb. Jag drog gränsen vid att bli arbetsplatsombud för Vårdförbundet.
Frågan sådde ett frö
Två år senare, 2005, skulle jag köpa en valp. Uppfödarens man, Bosse Kallerman, var kommunpolitiker för Centerpartiet Sala. Han frågade mig om jag var intresserad av att engagera mig politiskt i landstinget för Centerpartiet?
”Nej! Jag tänker inte göra det. Jag har lämnat landstingsfrågor bakom mig”, blev mitt bestämda svar.
Bosse bad mig ändå att tänka på saken och efter någon månad frågade han mig igen. Jag gav honom samma svar. Men någonting började ändå gro inom mig. En dag kom min man, Mårten, hem och sa att han blivit tillfrågad om att bli landstingspolitiker. Eftersom han arbetar med tåg kunde jag inte förstå vad han kunde bidra med i politiken. Kanske lät jag lite snarstucken för han sa:
”Gör det själv då!”
Det svaret fick mig att ta en ordentlig funderare. Yra (valpen) och jag tog en riktig skogspromenad och efter visst grubbel kom jag fram till att det ju faktiskt fanns en möjlighet att påverka om jag engagerade mig politiskt. Den erfarenhet som jag hade med mig kunde ju bidra till något gott. Jag sa tyst för mig själv: ”Jag vet vad jag talar om och jag brinner för de mindre sjukhusen som jag tror har en framtid.”
Jag ångrar mig inte
Så snart jag kom hem från min promenad med Yra kontaktade jag Bosse och berättade att jag ville engagera mig i landstingspolitiken. Jag gick med i Centerpartiet samma höst och på nomineringsmötet 2006 utsågs jag till toppnamn på vår landstingslista. Efter valet 2006 fick jag posten som ordförande i Sjukvårdsutskottet. Hösten 2007 blev jag ersättare i Europarådets kongress och i våras utsågs jag till distriktsordförande för Centerpartiet Västmanland. Politiken har berikat mitt liv på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har inte ångrat mig en dag och vilken tur att jag köpte Yra. Hon är en källa till glädje varje dag.
Text: Barbro Larsson
Barbro Larsson bestämde sig för att sluta engagera sig då politiker inte lyssnade. Två år senare fick en hundvalp och ett samtal henne att tänka om.
Artikeln är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 2 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se
