Nu är jag förbannad

etikettmoln-LUF-copy

Jag var tretton år, satt med huvudet uppvänt mot vårsolen och väntade på en kompis utanför fritidsgården i stan när hon kom fram. Vi kan kalla henne för Anna, fast hon heter något annat. Ett år äldre än jag, blont hår med mörka rötter och kajal som smulade sig i ögonvrårna.

Hon bad om att få låna min mobil för att pengarna på hennes kontantkort var slut, och det blev början på en vänskap som väckte mig ur barndomens föreställning om att världen var en rättvis plats.
Det var något skyggt över Anna i vuxnas sällskap. Efter en tid skulle jag förstå varför.

Bit för bit
Berättelsen kom i bitar. En gångtunnel vid tunnelbanan. Gult industriljus och smutsiga kakelväggar, klockan är strax efter elva. Ett gäng killar kommer gående längre bort, de frågar vad hon heter och hon ljuger så som vi alltid ljuger: Maria.

De sparkade sönder henne
Efter våldtäkterna sparkar de sönder hennes underliv. Och drömmen om en stor familj. För läkarna säger att det är tveksamt om hon någonsin kommer att kunna få barn. Anna polisanmälde, men processen blev tung. Poliserna verkade tycka att det var hennes fel, hon som varit ute sent och som dessutom hade druckit. Från barn- och ungdomspsykiatrin fick hon inte heller mycket stöd.

Tänk om det hade varit jag?
Varje gång hon kom dit var det en ny psykolog som hon skulle berätta om övergreppet för. I stället för att få hjälp att bearbeta, återupplevde hon det som hänt gång på gång. Samtidigt spreds ryktet och hon blev snart hela skolans hora.En tanke skaver fortfarande: Om det hade varit jag, hade det varit likadant då? Jag tror inte det. Jag var en medelklassunge från den sidan av stan där poliser på gatan inger en känsla av trygghet, dessutom genomsvensk. Och jag delade min tid mellan läxorna och stallet. Samhället har alltid stått på min sida.

Tiden hon ville glömma
För Anna slutade det med att killarna gick fria och hon tvingades att flytta till en annan stad. Vi tappade kontakten i samband med det. Anna orkade inte ha kontakt med oss som påminde om den tid och plats hon ville glömma. Men jag kommer aldrig att glömma henne.

Skulden hör hemma hos förövaren
Anna är inte ett enskilt fall. Det som borde ha varit en rättsskandal som fått åklagare att avgå och polismyndigheten att tillsätta internutredningar har hänt förut och händer igen. Det finns ingen rättvisa att få för fulla, fjortonåriga kickersbrudar. Bara förakt. De som samhället borde ställa upp för allra mest är de som oftast hamnar i kläm.

Det var det här jag ville förändra när jag engagerade mig politiskt. Våldtäktslagstiftningen måste lägga skulden där den hör hemma: på förövaren, och aldrig någonsin på offret.

Samtycke
Att låna någons bil utan att fråga först är som egenmäktigt förfarande. Men att ha sex med en person som inte gett sitt samtycke är inte kriminaliserat. I Sverige räcker det inte att säga nej. En kvinnas kropp anses vara fri för män att begagna sig av så länge kvinnan inte fäktar eller flyr. Gång på gång visar domstolarna att vi inte kan lita på lagen.

Maktlöshet till drivkraft
Jag kunde varken skydda eller hjälpa Anna. Men den starka känsla av maktlöshet som jag kände då har blivit min drivkraft nu. Jag har förädlat frustrationen. Nu är jag förbannad och ilskan håller mig igång, ger mig energi att orka ännu ett varv i politikens maratonlopp. Jag tänker inte ge mig innan vi har en våldtäktslagstiftning som utgår ifrån samtycke. Ett nej ska vara ett nej – också i lagens ögon.
Text: Linda Nordlund (LUF)

”Varje gång hon kom dit var det en ny psykolog som hon skulle berätta om övergreppet för. I stället för att få hjälp att bearbeta, återupplevde hon det som hänt gång på gång.”
Linda nordlund (LUF) förbundsordförande

luf_logotype_WITH_wordmark_orange_rgb

 

Foto: Clara Uddman Det finns ingen rättvisa att få för fulla, fjortonåriga kickersbrudar. Bara förakt. De som samhället borde ställa upp för allra mest är de som oftast hamnar i kläm.
Foto: Clara Uddman
Det finns ingen rättvisa att få för fulla, fjortonåriga kickersbrudar. Bara förakt. De som samhället borde ställa upp för allra mest är de som oftast hamnar i kläm.

 

Berättelsen är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin, Möten som gör avtryck, 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *