Spegelintervju

Spegelintervju. Här berättar Linda Nordin om hur mötet med en svårt sjuk kvinnas man kom att påverka hennes egen livssituation på ett positivt sätt. Linda är övertygad om att det finns en mening med att hon fick möjlighet att träffa den levnadsglade Bosse. Många år efter det första mötet gav Linda sin son den mannens namn. Tack vare Bosse vågade Linda i en mycket svår period i livet tro att hon skulle kunna bli frisk. Mötet med Bosse gav henne kraft att orka igenom de svåra dagarna. I böckerna med betydelsefulla möten har vi valt att göra det vi kallar “spegelintervjuer”. Det innebär att vi intervjuar en person som berättar om sitt betydelsefulla möte och därefter intervjuar den person som är ursprunget till det betydelsefulla mötet. Det blir allt som oftast en spännande och lärorik berättelse där vi som läsare får chans att ta del av ännu fler betydelsefulla möten.

Foto: Agnes Tångvik  I sjukhussängen bestämde sig Linda för vad hon skulle göra om hon överlevde, mitt uppe i den allvarliga sjukdomen. Trots att hon var sängliggandes var hon fast besluten om att hon skulle överleva.
Foto: Agnes Tångvik
I sjukhussängen bestämde sig Linda för vad hon skulle göra om hon överlevde, mitt uppe i den allvarliga sjukdomen. Trots att hon var sängliggandes var hon fast besluten om att hon skulle överleva.

 

Linda om Bosse
Som en livlina
Det fanns en tid då hon svävade mellan liv och död. Då hennes dagar var fyllda av tankarna om begravning och om rädslan inför att livet var slut – det liv som precis hade börjat. Hon var bara 25 år, nyförälskad i sin pojkvän och redo att ta stora steg ut i livet. Men den dagen i november 1999 blev början på en fruktansvärd och insiktsfull resa som började med en molande huvudvärk som aldrig gav med sig.

– Först trodde jag att det var en förkylning, men tiden gick och huvudvärken tilltog. Sen märkte jag hur jag sakta men säkert började förändras. Jag kunde inte gå rakt och titta på klockan samtidigt. Min handstil förändrades. Jag blev jätterädd. Särskilt då jag visste att en kusin till mig hade haft en hjärntumör.

Linda sökte läkare flera gånger, men fick alltid veta att hon hade spänningshuvudvärk på grund av stress och oro. Hon ordinerades träning, men ingen träning hjälpte. Efter många turer fick Linda till slut en röntgenundersökning som visade det som hon hade varit rädd för: en hjärntumör!

Avundsjuka och rädsla
Redan samma dag som tumören upptäcktes skickades Linda med ambulans från hemstaden Eskilstuna till Akademiska sjukhuset i Uppsala för operation. Det var inte ens tal om att hinna hem och packa. Trots brådskan fick Linda ändå inte opereras direkt när hon kom fram. Under de svåra månaderna hade hon fått i sig för mycket smärtstillande, något som riskerade att ge henne förlängd blödningstid och därmed fara för hennes liv vid operation. Fem dagar behövde passera innan det blev dags för operation.

– Jag installerades i ett rum och fick en sänggranne som hette Gun- Britt. Hon hade dagen innan opererats för samma tumörform som jag och jag minns att jag var så avundsjuk på henne. Hon som hade gjort sitt.

Visserligen hade de rakat bort allt hennes hår och hon darrade väldigt, men jag var ändå avundsjuk och väldigt rädd. De skulle ju in i min hjärna och greja. Tänk om det påverkade den person jag var, eller om jag dog på oerationsbordet.

“Om jag överlever”
Linda minns de där dagarna som i ett töcken. Några få minnen är extra tydliga från de fem dagarna. De klippte av en bit av hennes hår för att eventuellt kunna göra en peruk i samma färg. Sen var det många olika läkarbesök och sen var det samtalen med Gun-Britts man Bosse.

– Han pratade på sitt breda dalmål och han hade en så trygg och behaglig röst mitt i allt det hemska. Eftersom det inte fanns så mycket att göra de där dagarna pratade vi en hel del och jag minns att han sa:

”Men Linda, det är klart att du ska överleva det här och i sommar kommer ni och hälsar på mig och Gun-Britt hemma hos oss i Borlänge.”

Linda berättar hur hon reagerade vid hans ord. Hon satt tyst i sin sjukhussäng och tittade mot fönstret där Bosse satt samtidigt som hon slogs av en sällsam tanke: ”Om jag överlever det här och om jag någon gång får en son så ska jag döpa honom efter den här mannen som ser så positivt på livet.”

Ett kärt besök
Linda klarade operationen. Veckorna efter var svajiga, men nu var hon fast besluten. Hon skulle överleva och en dag skulle hon bli mamma och få en liten Bosse. Det blev som en livlina att hålla fast vid. Linda kom hem och återvände långsamt till livet. Så småningom blev hon helt återställd, men tiden fram dit var jobbig. Särskilt när hon fick veta att Gun-Britt inte hade klarat sig. Veckorna efter hon fick det beskedet gick hon bara och väntade på sin tur. Men Bosse fanns där fortfarande på något sätt och efter drygt ett år åkte Linda och hennes pojkvän och hälsade på honom i Borlänge. Det var ett kärt besök och de har fortsatt att hålla kontakten. Med tiden gick det allt längre mellan samtalen, men Linda glömde inte.

Lill-Bosse
Linda gifte sig och drömmen om en familj blev verklighet. När första barnet kom var det en flicka och eftersom Linda är historiker hade hon sedan länge ett favoritnamn till den dotter som hon en dag hoppade få. Namnet Blanka, som var hämtat från berättelserna om drottning Blanka som var gift med Magnus Ladulås på 1200-talet, men även drottning Blanka i Arn-böckerna.

Andra gången Linda blev gravid kände hon direkt att det var en pojke. Hon var så säker att hon till och med kallade magen för Bosse.

– När han sedan kom så var han bara Bosse. Några veckor efter att Bosse hade fötts skrev jag ett brev till ”Stor-Bosse”. Jag berättade hela historien kring namnvalet, något som jag inte hade nämnt för honom tidigare. Samma kväll som Stor-Bosse fick brevet ringde han mig. Han var jätteglad och förvånad. “Vi bestämde direkt att han och hans nya fru Agneta skulle komma förbi och hälsa på.” Så blev det också och det var lite bråttom att få till ett möte för Linda med familj skulle flytta utomlands.

Mot nya äventyr
Lill-Bosse var bara var några månader gammal när hela familjen flyttade till Dubai. Det var äventyrslusten att bo utomlands och lära känna nya kulturer och människor från hela världen fick dem att ta steget.

– Blanka är född i Tyskland där vi bodde och arbetade under några år. Efter att vi kom hem till Sverige kände jag hela tiden att jag längtade vidare, ut i världen. Därför var jag lätt att övertala när förslaget kom och överlycklig inför chansen att på nytt få bo utomlands.

Vi flyttade ned i april 2008 och det var sommar i Dubai och väldigt varmt. Den första tiden kändes det ofta som om vi bara var på besök, på semester. Det var palmer utanför fönstret och att vi gick varje dag till poolen för att svalka oss.

Men mitt i allt detta kände Linda direkt att hon gillade livet, i Dubai. Genom åren har hon lyckats att skapa sig ett stort nätverk och fått många goda vänner.

Idag arbetar hon i Parent Relations Executive på den internationella skolan GEMS World Academy Dubai där också barnen går i skolan.

– Vi har det bra. Jag har fantastiska vänner och trivs i min lilla lägenhet tillsammans med barnen.

Men det kanske kommer en dag då hon packar resväskan och tar sig vidare. Linda är öppen för att flytta till andra länder. Medan vi pratar slår hon ut med händerna, ler och säger lite drömskt att det kanske blir Paris eller någon annan storstad.

– Vem vet, kanske barnen väljer att gå i skola i London, New York eller Paris – då följer jag gärna med, säger Linda.

Linda är övertygad om att det finns en mening med att hon fick möjlighet att träffa den levnadsglade Bosse. Deras levnadsöden vävs samman och påverkar varandra än i dag. Linda är övertygad om att det finns en mening med allt som händer. Utan sin svåra sjukdom hade hon kanske inte fått sina viktiga insikter om livets värde. Och som en påminnelse om vad som är viktigt i livet finns de där. En Stor-Bosse och en Lill-Bosse.
Text: Catherina Ronsten

Foto: Agnes Tångvik Lill-Bosse fick sitt namn långt innan han låg i magen. Det var självklart att han var en Bosse. Lindas dröm gick i uppfyllelse med giftermål och barn, Blanka och Bosse. Stor-Bosse blev väldigt glad när han fick brevet om att en liten pojke döpts efter honom.
Foto: Agnes Tångvik
Lill-Bosse fick sitt namn långt innan han låg i magen. Det var självklart att han var en Bosse. Lindas dröm gick i uppfyllelse med giftermål och barn, Blanka och Bosse. Stor-Bosse blev väldigt glad när han fick brevet om att en liten pojke döpts efter honom.
Foto: Agnes Tångvik Dottern Blanka och sonen Bosse tillsammans med mamma Linda.
Foto: Agnes Tångvik
Dottern Blanka och sonen Bosse tillsammans med mamma Linda.

Bosse om Linda
Ett namn att glädjas åt
Det är tydligt att den lilla enplansvillan i Borlänge rymmer erfarenhet. I bokhyllorna står årsböcker från flera decennier prydligt uppradade. Bo Kärrstedt, ”Stor-Bosse”, tar emot med ett stort leende och pigga ögon. Just den här dagen, en solig vinterdag då vit snö gömmer asfalten utanför fönstret.

Han är formad av de många åren. Gun-Britt, hans fru som dog i cancer, höll han ihop med i 49 år. De träffades när de var 17 år. När hon dog år 2000 kastades allting över ända. Han var inte beredd. Gun- Britt hade ju redan klarat en operation tidigare och överlevt, men den här gången hade cancern spridit sig till skelettet.

Cancer i hjärnan
Innan han visste det han varit fylld med förhoppningar och gott mod. Det var i det ögonblicket som den unga kvinnan Linda kom in med sin pojkvän Roger i samma sjukhussal i Uppsala. ”Hon var rädd och var alldeles vit i ansiktet. Han såg också rädd ut. Vi hälsade som man gör och jag fick veta att hon hade fått samma typ av cancer som Gun-Britt redan opererats för tidigare och överlevt. Därför tyckte jag att det var läge att uppmuntra henne. ’Klart att du klarar det här”, sa jag ”Det här fixar kirurgen som ingenting. Du är ju ung och stark.’ ”

Men det var inte bara Linda som behövde stöd. Lindas dåvarande man Roger hade tagit in på samma vandrarhem som Bosse, vilket gjorde att de fick tid att tala med varandra på tu man hand.

”Jag fick trösta och muntra upp honom också. Han sa: ’Tänk, här har man träffat en tjej som man verkligen älskar och så har hon cancer i hjärnan’.

Jag sa till honom att jag visste precis vad han gick igenom. Jag menar, jag kunde ju inte gärna säga till honom att det skulle gå åt helvete.”

Bosse fanns där för det unga paret under de svåra dagarna, med sin förtroendeingivande dialekt och personliga värme.

Ensamheten var svår
Exakt vad det betydde för dem visste han inte då. Han hade ju sin fru att tänka på. Hon som inte överlevde.

”Det var ett helvete att bli ensam. Först var det rent praktiskt. Jag var ju bortskämd, hade aldrig behövt tvätta och städa. Just det kunde jag trots allt klara. Men det jag inte klarade var ensamheten. Jag var ju pensionär sen 1992 och hade inte ens ett jobb att gå till. Några sa till mig att jag skulle gå till Kupolen inne i Borlänge. Där fanns det alltid folk att umgås med, men det var ändå fruktansvärt jobbigt att gå hem till ett tomt hus. Då var jag ensam igen.”

Men Bosses bittra ensamhet skulle få ett positivt slut. Redan på flygplatsen inför en resa med barnen till Grekland mötte han Barbro och Agneta, varav en av dem skulle bli hans fru.

Men det visste han inte just då. Barbro var framfusig och glad, medan Agneta var tystlåten och grät för det mesta. Bosse skakade på huvudet. Vilken soppa! Nu råkade det sig som så att de dessutom hamnade på hotellen intill varandra. Bosse med balkongen på ena sidan och kvinnorna med balkongenpå andra sidan. De kom att prata på nytt och ganska snart var Bosse inbjuden av Barbro på en fika. Väl inne på hotellrummet såg han att Agneta fortfarande grät och såg ut som om hon sålt smöret och tappat alla pengarna. Bosse stegade på sitt självklara sätt fram, satte sig ned i soffan och frågade vad som stod på?

Look forward
Agneta tittade upp på honom med sina tårfyllda ögon och berättade att hennes man Hans hade dött hastigt för tre månader sen. Bosse replikera att han var änkling sedan två år och sa direkt att så här kan vi inte ha det. ”Look forward!”, sa han samtidigt som han berättade om sina egna känslor, om sorgen och ensamheten, men också om hur han fick ta sig själv i kragen och om ”Look forward!”. De umgicks lite under de kommande semesterdagarna men skildes sen åt.

– Jag sa till Agneta att hon fick ringa mig närsomhelst på dygnet om hon behövde prata, säger Bosse och berättar att Agneta ringde ofta och mycket och att det inte dröjde så länge innan de träffades på nytt. Kärleken spirade och de två gifte sig. Varför vänta när man vet att det känns rätt, säger de två i samma mening. Dessutom hade Bosse ju sagt att man skulle ”Look forward!” så nu gjorde de det.

Resan till Grekland var för X år sedan. Det är en glädje att se de två ihop. Kärleken är stark och deras vänskap solid och fast förankrad i tacksamhet och glädje.

–  Utan Bosse hade jag inte levat idag säger Agneta bestämt och tillägger att han betyder allt för henne. Att han är tryggheten. Bosse replikerar snabbt att Agneta räddade honom och så ler han sådär glatt och pillemariskt som bara Bosse kan och säger att det finns två grejer som han älskar överallt annat och det ena är hans BMW och det andra är Agneta. Agneta å sin sida ler roat och påpekar att hon hoppas att hon kommer först av de två.

Ett märkligt sammanträffande 
Som av en händelse är Agneta från Eskilstuna, Lindas hemstad. Medan vi pratas vid knyts ytterligare ett märkligt sammanträffande samman. Inte långt efter att Bosse hade fått Lindas brev om Lill-Bosses födelse och namn befann sig Agneta på ett shoppingcentrum i Eskilstuna.

Mitt i folkvimlet hörde hon en konversation mellan en kvinna med barnvagn och en kassörska:

”Har du hört att Linda har fått en son?”

”Nej, har hon?”

”Vet du vad hon har döpt honom till? Bosse!

”Va, hur kan man döpa sin son till Bosse?

Kassörskan verkade vara allvarligt bekymrad över det otidsenliga namnvalet.

Agneta, som insåg att det var Lill-Bosse de pratade om, gick spontant fram och sa: ”Den där Bosse ni pratar om är döpt efter min man.”

Hon förklarade vad det hela handlade om. Kassörskan blev förstås generad, men fick i alla fall svar på sin fråga.

”Hur stor sannolikhet är det att en sån sak ska hända? Det finns kanske 50 butiker i det där köpcentrumet”, säger Bosse.

Mer än tusen ord
Men kanske är det så att sånt här händer hela tiden och att det bara gäller att vara uppmärksam. Att det gäller att ta vara på det som händer i ögonblicket. Ett kort möte kan ju bevisligen ge ett framtida barn ett namn och en berättelse som säkert kan leva kvar i generationer.

– Jag blev överlycklig när jag fick brevet om Lill-Bosse”, säger Stor-Bosse och visar stolt upp brevet och ett fotografi på sig själv när han håller Lill-Bosse i famnen. Åsynen av de två ”Bossarna”, som inte på något sätt är släkt, men ack så förbundna, ger ett gammalt känt ordstäv den största legitimitet man kan tänka sig. Det är en bild som verkligen säger mer än tusen ord.
Text: John Leander & Catherina Ronsten

Foto: Catherina Ronsten Bosse kunde relatera till Linda och hennes pojkväns smärta, han visste precis vad de gick igenom. De möttes på sjukhuset och Bosse hamnade även på samma vandrarhem som Lindas pojkvännen. Då fick han chans att stötta dem i deras kamp. Ett stöd som betydde mer än vad han själv trott.
Foto: Catherina Ronsten
Bosse kunde relatera till Linda och hennes pojkväns smärta, han visste precis vad de gick igenom. De möttes på sjukhuset och Bosse hamnade även på samma vandrarhem som Lindas pojkvännen. Då fick han chans att stötta dem i deras kamp. Ett stöd som betydde mer än vad han själv trott.

 

Foto: Catherina Ronsten Bosse och Agneta gifte sig och dem visste att det var rätt. De båda har gått igenom förluster och sorg och kärleken som spirade mellan dem två räddade dem båda.
Foto: Catherina Ronsten
Bosse och Agneta gifte sig och dem visste att det var rätt. De båda har gått igenom förluster och sorg och kärleken som spirade mellan dem två räddade dem båda.

 

Berättelsen är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 3 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se

Add a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *