Ett bredare perspektiv

Agnes Tångvik | oktober 31, 2014 | I politiken, Möten | Inga kommentarer

Politiken har varit en viktig del av mitt liv i över tio år. Men från början var det naturligtvis inte någon självklarhet att mitt samhällsengagemang skulle bli det jag idag ägnar större delen av min vakna tid åt.

Att få göra det är en stor förmån och jag möter dagligen betydelsefulla människor från olika delar av samhället som gör bestående intryck på olika sätt. Oavsett om det är demokratiaktivister i Ukraina, lärare och poliser som sliter för att människors vardag ska fungera eller en vanlig familj som kämpar för att få livspusslet att gå ihop. Alla bidrar de till att forma min syn på omvärlden och vilka problem som politiken måste ta itu med. Samhällsengagemang bottnar vanligtvis i en vilja att göra skillnad. Oavsett om det tar sig uttryck i politiskt engagemang eller på något annat sätt är viljan och främja vissa värden ofta den viktigaste drivkraften. Goda normer och värderingar är också den källa som jag hämtar inspiration och kraft till mitt engagemang från.

En etisk kompass
Jag anser att samhället är i behov av fast värdegrund och en etisk kompass som säger oss vad som är rätt och fel. De allra flesta människor har det med sig sedan barnsben, men samtidigt är vi alla ofullkomliga och kan göra fel. Därför är det viktigt att samhällsdebatten hela tiden utgår ifrån frågan om hur vi behandlar varandra och vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

Fysiskt otrygg
Det som fick mig att ta politiskt ställning är min vilja att förbättra situationen för människor i deras vardag. Jag gick med i KDU för att jag hade upplevt vad det innebär att vara otrygg. Då menar jag inte att sakna arbetstrygghet eller trygga socialförsäkringar – som många menar är den enda relevanta tryggheten – utan att faktiskt att inte känna sig fysiskt trygg. Känslan av och risken att bli utsatt för våld och hot på stan och på väg hem om kvällarna är mycket destruktiv. Jag bodde i ett miljonprogramsområde i en Stockholmsförort, med allt vad det kan innebära.

Det borde prioriteras
Brandbergen, där jag bodde, var då ett område som kunde kännas väldigt otryggt. Ofta var det svårt att veta vad som var mest otryggt – om det var områdena kring centrum där gängen hängde eller om det var de mer ödsliga promenadvägarna där man oroade sig för vad som fanns inne i varje skogsdunge.

Att ständigt undvika att gå ut om kvällarna kanske låter som ett beteende som påminner om paranoia. Men det var svårt för mig att slå bort rädslan när det ena dagen inträffade en våldtäkt utanför min port och någon vecka senare en dödsskjutning, bara 50 meter från huset.

Rädslan var befogad. Frånvaron av polis och ansvarsfulla vuxna var total. Det kändes så sorgligt att samhället inte klarade av vad som för mig så uppenbart var en av dess allra mest grundläggande uppgifter – att garantera varje människas s trygghet och att skydda oss från brottslighet. Även om många steg i rätt riktning har tagits sedan jag bodde i Brandbergen, så råder samma situation i stora delar även idag.

Samhället har misslyckats med många av de uppgifter som vi politiker faktiskt borde se som de allra mest prioriterade, nämligen att garantera människors trygghet – både i hemmet, på gatan och i bostadsområdet.

För kommande generationer
Det är mötet med otryggheten som har präglat mig som person, men också mitt politiska engagemang. Det fick mig att inse vikten av att människor kan känna sig trygga i sin vardag. Otryggheten är något som hotar sammanhållningen i vårt samhälle och det skapar misstro mellan människor. Därför vill jag bidra till att brottslighet både förebyggs och bekämpas. Det är en skyldighet gentemot alla hederliga människor och inte minst, en skyldighet mot kommande generationer.
Text: Sara Skyttedal