Ilska kan lätt avväpnas

Det var en vinterdag för många år sedan. Jag hade varit på storköpet och gick med barnvagnen. Det var inte helt lätt eftersom det var snöslask på marken som var utan dess like. När jag rundade ett hörn stod en bil parkerad tätt intill husväggen. Den stod helt galet och jag kunde inte passera med barnvagnen utan att gå rätt ut i den trafikerade gatan.

Min ilska tog ett skutt till en nivå där jag blev fullständigt rasande. Ursinnig bestämde jag mig för att vänta bakom bilen och samlade mig till en verbal attack mot bilens hänsynslösa ägare. Efter en stund kom en kvinna ut. Precis när hon skulle gå runt sin bil för att kliva in i den tog jag ett mycket djupt andetag och vädrade högljutt mitt missnöje: ”Hur i helvete har du parkerat? Ska jag gå ut i trafiken i detta väglag och riskera barnets liv för att du inte ids parkera där borta på parkeringsplatsen?”

Ilskan rann av
Jag var så arg att håret stod på ända. Ilskan visste inga gränser, varpå kvinnan slår handen för munnen och utbrister mycket ödmjukt: ”Herregud, vad tänkte jag på? Hur kunde jag göra något så dumt? Jag ber så mycket om ursäkt!”

Min ilska rann av som vatten på en gås. Jag visste knappt vad jag skulle säga, men stammande till sist fram: ”J… ja sådant kan ju hända…” Sen var det inget mer.

Det blev en lärdom
Händelsen lärde mig en viktig sak. Ilska kan lätt avväpnas om man inte går till motattack och försvarar sig. Jag tänker ofta på kvinnan som lärde mig något mycket värdefullt. Numera när någon blir arg på mina handlingar försöker jag alltid att besvara ilskan med att förstå varför den andre blir arg och be om ursäkt. Allt blir så mycket lättare då.
Text: Anna-Gertie Milton Hansson

Berättelsen är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 3 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se