Jag var snubblande nära

Jag kan fortfarande höra motorljudet från folkvagnen. Och skriket i vägbanan när den hastigt bromsade in. Vi var ett gäng grabbar som stod och kastade sten på några undanskymda postlådor när en karl kastade sig ur bilen med en blick jag aldrig glömmer. Några av grabbarna hann springa iväg, men jag snubblade och blev kvar på marken. Mannen tog mig rejält i kragen och frågade var jag bodde.

Han skulle köra mig hem till mina föräldrar och jag blev förstås livrädd. Men väl medveten om vad jag hade gjort var valet enkelt. Det var bara att följa med. Inom loppet av fem minuter satt vi runt köksbordet tillsammans med mor och far. På ett allvarsamt och samtidigt lugnt sätt berättade han om vandaliseringen och att detta naturligtvis var helt oacceptabelt.

Civilkurage
Jag skakade av rädsla för hur, främst pappa, skulle reagera men efter ett resonemang om ansvar och gottgörelse var jag lättad. Jag behövde inte ens ange mina kamrater, utan jag fick stå för vad jag själv gjort.

Innan mannen reste sig för att gå vände han sig till mig och sa: ”Jag var precis på väg till Malmby IF´s klubbstuga när du låg i vägen där på gatan och jag är fortfarande på väg dit, ska du med?”

Det fanns förstås bara ett svar. Efter att raskt ha samlat ihop något som liknade träningskläder satt jag i den gamla folkan och på just den vägen är det. På den tiden var det ingen i min familj som idrottade. Mannen in folkvagnen var Gunnar Carlsson och plötsligt möttes jag av en vuxenvärld som både ville och vågade ta ställning – civilkurage.

Gunnar såg mig och visade att han trodde på ungdomen. Dessutom visade han tydligt att det fanns vissa regler som man hade att följa. Jag tror aldrig att jag förr eller senare har sprungit så fort på elljusspåret som den kvällen. Och i bastun möttes jag av skratt från blandade åldrar.

Efteråt serverades saft och bullar och jag fick möta ett gäng ungdomar från ett närliggande barnhem. De spelade pingis tillsammans med ungdomsledaren Alf Eriksson. En vecka senare var mitt schema fyllt av olika idrottsaktiviteter.

Jag hamnade rätt
Jag gick från ingenting till bokstavligt talat – allt. Varje tisdag- och torsdagskväll kom Gunnar förbi och hämtade mig för att träna orientering som tillsammans med längdskidåkning var den dominerande idrotten i föreningen. För Gunnar var det självklart att ställa upp och jag är övertygad om att flera av mina kompisar, med facit i hand, också hade velat snubbla. För flera gick det riktigt illa. Men jag hamnade i rätt gäng. Tack vare Gunnars initiativ, den där kvällen 1964, har idrotten blivit en stor och viktig del av mitt liv. Förutom en härlig hobby är det också mitt yrke.

Glädje & delaktighet
Jag förstod det inte då, men som vuxen har det blivit tydligt hur avgörande ett engagerat möte kan vara. Den första kvällen i klubbstugan bjöd på det som fortfarande i dag utgör idrottsrörelsens värdegrund. Alla var välkomna oavsett vem de var och var de kom från. Det var glädje i luften och dessutom lärde jag mig omedelbart grunderna i ”fair play”. När vi spelade rundpingis gällde barfotaregeln och pingisracketen fiskade vi upp ur en djup korg. Ingen kunde komma med bättre utrustning än någon annan. Och naturligtvis såg Alf till att jag fick med mig pärmen hem. Den med alla namn på ungdomarna. Läxan var att till veckan därpå göra ett spelschema. Snacka om att bli delaktig från första stund.

“When I´m sixty-four”
På 60-talet snubblade jag in i idrottsrörelsen. Civilkurage och gott ledarskap fångade mig för alltid. Mötet med Gunnar, Alf och många andra i idrottsföreningen, ledde rakt in i det goda livet. Men jag fångades också av musiken. När Beatles släppte albumet “Sgt Pepper” sprack alla fördämningar. Varje spår var nyskapande och som tonåring lyftes jag upp på ett moln. Allt var möjligt.

En av textmelodierna har följt mig sedan dess. Lyriken har haft min framtid i sitt sköte. Nu är jag där. Framme. Nästan varje dag har jag nynnat på “When I´m sixty-four”

“When I get older losing my hair
many years from now
will you still be sending me a valentine
birthday greetings bottle of wine
If I´d been out till quarter to three
would you lock the door
will you still need me, will you still feed me
when I´m sixty-four?”

Det är härligt att gå in i 64. I alla fall om man har ett socialt liv, känner att dagarna är meningsfulla och hälsan står bi. Jag är lyckligt lottad. Upplever en inre trygghet, mod och är nyfiken på nästa fas. Så vad ska jag göra med mitt överskott, min lust och energi?

För mig känns det naturligt att fortsätta arbeta. Bidra till samhället precis som alla ungdomsledare, gjort och gör. Fortsätta visa tolerans och bejaka mångfalden, öka jämställdheten, värna miljön och vara observant på alltför stora klyftor mellan människor.

Men jag tror också på att idogt uppmuntra engagemang, stärka självkänslor och säga ja till näringsriktig mat och daglig fysisk aktivitet.Vi kan alla ge. Bidra efter utrymme och förmåga. Försöka hålla egoismen stången och hjälpas åt när det behövs.

Så till min värld, välkommen du människa som farit illa på vägen, du som tvingats fly från kriget i annat land och du som vill leva ditt liv lite utanför den gängse normen. Kärleken kan förena. Det låter som sagt av pastor Jansson i predikstolen vid högmässan.

Men icke för ty. Jag väljer i stället att nynna på ännu en av Beatles textmelodier. “All you need is love”.

Det känns fantastiskt att kunna göra det – When I´m sixty-four.
Text: Inge Blomberg

 
Berättelsen är publicerad i Betydelsefulla Möten Magasin nr 3 2014.
Läs fler betydelsefulla möten-berättelser på www.2act.se